Speedflying och paragliding

GO Alpin arrangerar 2 st weekendresor veckorna 12 och 13(onsdag kväll - söndag kväll) till Engelberg i Schweiz. Förutom underbar skidåkning kommer dessa resor att kryddas med möjligheten att flyga speeflying och skärmflygning.

GO Alpins VD, Fredrik Hansson, har flugit skärm i över 10 år och testade speedflying för första gången vintern 2010. Så här beskriver han sin upplevelse av detta:

Att flyga ner som en geting lågt över snöklädda berg och ”toucha” i med skidorna emellanåt i cirka 100 kilometer i timmen. Kan det vara något?, undrade jag och begav mig till Engelberg för att möta upp mina flygkompisar och i detta fallet mina läromästare Gustav Råberg och Kristoffer Stenbeck.

Jag flög från Kastrup och tog mig snabbt och enkelt till Engelberg. Grabbarna mötte upp mig på eftermiddagen i Engelberg på stationen och vi promenerade sista biten till svenskägda hotellet Hoheneck. Samtidigt som jag direkt blev indragen i grym afterski till livebandet på hotellet började historierna om dagens flyg hagla från två skånska munnar som aldrig tystnade. I baren fanns en stor tavla. Det stod: ”Riders of today – Gustaf och Kristoffer”. Den ena beskrivningen efter den andra gjorde mig bara mer och mer skeptiskt på vad jag hade gett mig in på. Det lät ju livsfarligt! Skulle jag våga? Jag har ju flugit ”vanlig” skärm i tio år, men detta skulle visa sig vara något helt nytt! Och helt galet roligt!

Förberedelserna på berget
På morgonen dagen efter lyste solen bakom bergen från en klarblå himmel. Det var kallt och vindstilla. Helt enkelt perfekt! Med skidpjäxor på fötterna, lilla ryggsäcken med lilla skärmen och skidorna i handen klev jag ombord den första äggliften från byn med skräckblandad förtjusning. Kristoffer och Gustav gav redan sina första tips och pulsen ökade snabbt. Väl uppe på berget vände vi ut och in på våra ryggsäckar och vips var selen på plats. Vi kontrollerade skärmarna och krokade i dem i våra selar. Sedan stoppade vi enkelt i den lilla skärmen i den tillhörande snabbpackningssäcken. På med skidorna och upp ytterligare två sittliftar till toppen av Jochstock, 2 400 meter över havet. I liften sitter selen helt på plats och man har skärmen i famnen. Jag undrade hur det skulle vara när man väl kom i luften. Hur skulle jag komma rätt i selen? Kristoffer sa bara:
– Det löser sig av sig själv. Man sitter som en bonde på en traktor i dessa selarna.
Det visade sig senare att så var det. Inga som helst problem!

Första flyget
Väl uppe på Jochstock gled vi ut en bit off pist, strax under liften. Man får inte starta och landa i pisterna. Detta var en bra plats att lära sig på. Lagom lutning och bara cirka 200 meters fallhöjd och en stor bra landning. Vi la ut skärmarna bakom oss och pulsen ökade ännu mer. Kristoffer drog iväg först och visade hur det skulle gå till. Snygg start, sköna svängar en bra landning. Nu var det min tur. Det som kändes värst var att våga stå på rakt ner i fallinjen i den puckliga och puderliknande offpisten. Jag är en van skidåkare och fixar ganska enkelt ett sånt underlag. Men nu skulle jag ladda fullt utan att svänga, rakt ner…
Jag visste att det krävdes hög fart för att skärmen skulle börja flyga. Man kunde liksom inte fega utan det är bara att stå på för allt vad tyget hållet. Jag kopplade greppet om mina A-remmar och drog ett djupt andetag. Nu fick det bära eller brista. Jag satte kurs rakt ner och skärmen bakom mig kom upp med ett kraftigt ryck som en raket över huvudet. Det började skaka under skidorna, rinna i ögonen och vina i öronen. När jag tyckte att ”nu går det jäv-t fort” drog jag lite lätt i bromsarna och äntligen lämnade jag snön under mig. Små försiktiga svängar ett par meter över marken gjorde jag, sedan efter ett kort men härligt flyg var det dags att landa. Jag kände mig som ett flygplan när jag gled fram snabbt på snön och hastigheten sänktes efter hand. En stor ”hi five” och leende som syntes till månen, mötte jag vid landningen och inombords bara skrek jag EN GÅNG
TILL!

Lauben - nu var det allvar
Vi gjorde några fler flyg i den lilla backen sedan var det dags att testa ”Lauben”. Nu var det på allvar. Cirka 1 200 fallhöjdsmeter i tuff brant off pist. Jag har åkt Lauben på skidor flera gånger och vet att den är ganska tuff. Det värsta var nästan att ta sig ut till starten. Väl ute gjorde vi snygga starter och äntligen hann jag uppleva skärmen på riktigt. Den svarar otroligt snabbt och man måste vara betydligt försiktigare än vad man är med en vanlig skärm. Nere vid landningen avnjöt vi en tidig after fly-öl i solen innan det var dags att ta sig ner till byn och den riktiga after skin.
Trots att jag är van vid skidåkning och skärmflygning snurrade det rejält i knoppen. Vid middagen på byns bästa restaurang Alpenclub, fick jag veta att imorgon är det dags för
ännu tuffare flyg…

2000 meter på fem minuter
Dag två på berget tog vi oss högst upp på glaciären Titlis. 3 000 meter över havet väntade mandomsprovet för mig som nybakad speed flyer. Vi skulle flyga ner i en smal och klippig ravin där marginalerna är små och sedan landa på den snöklädda golfbanan på 1 000 meter över havet. Vi drog iväg som galningar i luften. Selen och skärmen skakar, det ryster lite i den något turbulenta luften. Det fanns tid för flera 360-svängar och bara minuterna senare stod vi och jublade på golfbanan.
Ett sånt flyg med vanlig skärm skulle ta ca 20-30 minuter utan termisk luft. Med speedglider flyger du ner på runt fem minuter.
Behöver jag säga mer? Testa speedriding – det är helt sjukt roligt!